MANNEN MED GRÄSTUVAN
En berättelse från Japan
I en liten japansk by bodde för länge sen en man kallad Tomita. Han ägde en liten bondgård som han nätt och jämt kunde försörja sig på. Även om han själv var rätt så fattig, hade han ett givmilt och vänligt hjärta.
En dag när Tomita var ute och vandrade, snubblade han på en sten och föll nerför en brant sluttning. Han rullade utför tills ett träd äntligen stoppade hans färd. Med svårighet reste han sig. Hela kroppen värkte, men han var inte allvarligt skadad. Till sin förvåning märkte han, att han höll en tuva med långt gräs i handen. Förmodligen hade han, utan att tänka, gripit tag i gräset och därigenom försökt hejda sin våldsamma färd nedför sluttningen. Nu stod han där med grästuvan i handen och funderade: Naturligtvis är det här gräset värdelöst, men säkert har ödet försett mig med det, så jag ska inte slänga bort det. Och så vandrade han hemåt.
Efter en stunds vandring kom en gräshoppa och surrade över hans huvud och ville inte lämna honom ifred. Så förargligt, tänkte Tomita. Jag ska minsann lära den här gräshoppan en läxa! Den ska inte störa mig längre! Så han fångade gräshoppan och band fast den i det långa gräset och fortsatte. Så kom då grästuvan till någon användning, tänkte han.
Efter en stycke mötte han en ung kvinna med en liten pojke. När pojken fick syn på gräshoppan, började han gråta vilt och ropa åt sin mamma att han ville ha gräshoppan. Tomita gick fram till de två och sa vänligt: ”Var inte ledsen min vän, du ska gärna få gräshoppan av mig. Så han lösgjorde gräshoppan och gav den till pojken. Modern som ville visa sin tacksamhet gav honom tre apelsiner, som hon hade med sig. Tomita tackade varmt och fortsatte. Han hade inte kommit långt, förrän han mötte en handelsresande, som drog på en kärra med tygbalar. ”Jag tror jag dör av törst, hjälp mig om du kan!” flämtade mannen. Inget vatten fanns i närheten, och Tomita som tyckte synd om den törstande mannen gav bort alla sina apelsiner. Handelsmannen åt begärligt upp de tre saftiga frukterna, och av tacksamhet gav han honom en av tygbalarna. Det var ett vackert och ovanligt tyg, tänkte Tomita, och tog med glädje emot den dyrbara tygbalen och tackade varmt.
Efter en stund fick Tomita se en ståtlig vagn dragen av en mängd tjänare. I vagnen satt en vacker prinsessa på väg hem till sitt hov. Hon betraktade det fagra landskapet, men plötsligt föll hennes blickar på Tomita och tyget som han bar i sin famn. ”Å, ett sådant vackert och glänsande tyg”, utbrast hon, ”skulle du vilja ge det till mig?” Genast steg Tomita fram och överlämnade mycket höviskt tygbalen till prinsessan. Vilken ära, tänkte han och kände sig med ens överväldigad av den oväntade äran. Prinsessan var överförtjust i det vackra tyget, smekte det och vände på det och sa sedan till Tomita: ”Det här är ett sällsamt och värdefullt tyg, och du ska få en belöning för din gåva. Tag emot det här!” Hon överlämnade därefter en börs till Tomita, som förundrat bugade sig och tackade och bugade igen. Börsen visade sig innehålla en stor summa pengar!
När Tomita kom hem till byn med sina pengar, köpte han en stor lantegendom. Han styckade upp den och fördelade rättvist jordlotter till alla de fattiga människorna i byn, så att alla kunde odla sin egen mark. Med stor glädje och arbetslust arbetade nu byns invånare med sina egna jordlotter och alla kunde försörja sig väl. De kom aldrig att glömma Tomita och historien om grästuvan, som så märkligt lett till deras egen välfärd. Tomita blev för alltid en respekterad och omtyckt person, ett levande exempel på hur man frivilligt och solidariskt kan dela sin rikedom med andra.
"En människas sanna rikedom är det goda hon har gjort mot sina medmänniskor."
— Mahatma Gandhi