Med en ny världsordning för dörren
Kan världen någonsin uppnå varaktig fred och frihet från förtryck och orättvisor? Kan diktaturer falla utan blodsutgjutelse? Kan vi våga hoppas på en tryggare framtid?
Säkert är det många människor som ställer sig dessa angelägna frågor, nu då kulturer och religioner i både öst och väst verkat ha tappat förmågan att uppvisa hederlighet, respekt, fredligt bemötande och samarbetsvilja. Man behöver inte vara pessimist för att inse att problem av gigantiska mått, på alla fronter och nivåer tornar upp sig med hotbilden att spränga mänsklighetens sköra ramar.
Parallellt med denna nedbrytande process finns en konstruktiv, enande process som inte får glömmas. Överallt i världen strävar människor efter att lösa problem med fredliga medel och visar på många sätt medmänsklighet och vilja till uppoffringar.
En anvisning om hur världen kan finna en ny väg till fred och hållbar utveckling framlades i ett uppmärksammat fredsbudskap i oktober 1985 som en inledning på Internationella fredsåret 1986. Budskapet är författat av Universella Rättvisans Hus, bahá’i-religionens världsråd och riktar sig ”till världens folk” Denna, till innehåll, tungt vägande skrift som under fredsåret skickades ut till de flesta av världens regeringschefer, parlament, religiösa ledare inom alla religioner och till vanligt folk är fortfarande lika aktuell. Erwin Laszlo, Johan Galtung, Hans Küng med flera kända personer har lovordat detta uttalande som kom ”vid ett kritiskt ögonblick i mänsklighetens historia.” Frågan är om inte situationen är än mer kritisk idag.
I inledningsorden av fredsbudskapet står bl.a. följande:
”Huruvida fred skall komma att uppnås först efter ofattbara fasor förorsakade av mänsklighetens envisa fasthållande vid gamla beteendemönster, eller nu genom av samförståndsvilja präglad handling, är det val som alla som bebor jorden står inför.”
Vädjan om handling och samförståndsvilja för att uppnå fred och varningen för faran med oenighet klingade dessvärre ohörd. Följderna med”ofattbara fasor” har vi alla sedan dess bevittnat: Ruwanda, Bosnien, Kosovo, Tjetjenien, Afghanistan, Irak…
Ett viktigt påpekande i fredsbudskapet är att avskaffandet av krig inte är något som bara består i undertecknande av avtal och protokoll. Man måste först och främst och på största allvar ta itu med vissa problem, som har omedelbar relevans för uppnåendet av världsfred. Kortfattat åsyftas följande komplexa angelägenheter:
Erkännande av mänsklighetens enhet och odelbarhet och därmed upphörande av rasismen. Avskaffandet av den omåttliga skillnaden mellan rika och fattiga, vilket håller världen i ett tillstånd av instabilitet. Vidare måste den otyglade nationalismen ge vika för en vidare lojalitet till mänskligheten som helhet. Religiösa tvister måste upphöra. Världens religiösa ledare måste rannsaka sig själva och samarbeta för mänsklig förståelse och fred. Kvinnorna måste beviljas full jämlikhet så att det psykologiska klimat skapas, där fred och en konstruktiv utveckling kan gynnas.
Obligatorisk undervisning där kvinnors och flickors utbildning prioriteras — då kunskapens frukter bevisligen sprids effektivare och snabbare genom en sådan prioritering. Undervisning i världsmedborgarskap föreslås — något som under olika beteckningar faktiskt kommit igång på många håll i världen. Slutligen föreslås antagandet av ett internationellt hjälpspråk för förbättra kommunikationen mellan världens folk och underlättande av globalt samarbete.
En helt ny nivå av engagemang krävs för att lösa frågan om fred. Idén om kollektiv säkerhet kan som antytts inte grundas enbart på politiska överenskommelser.Vad som behövs är skapandet av en ny andlig eller moralisk attityd hos människor i hela världen. En människosyn som tar hänsyn till människors faktiska förmåga till godhet, rättvisa och längtan efter fred kan också frigöra den handlingskraft vi behöver för att ta oss ur det ytterst svåra läge som världen har hamnat i. Religionens roll kan heller aldrig förbigås, den är en enorm kraft i de flesta samhällen – på ont och gott. Det är hög tid att återvända till religionens ursprungliga syfte – inre harmoni, vänskap, fred och enhet.
Skriften som bär titeln Löftet om världsfred - en hänsyftning till den gemensamma vision som finns i samtliga världsreligioners skrifter om en kommande era av fred - efter årtusenden av krig – talar också i moderna termer om upprättandet av en ny världsordning som stegvis växer fram, närd av mänsklighetens bittra och dyrköpta erfarenheter — en global federation av stater innehållande alla de institutioner som behövs för att upprätta och garantera fred och rättvisa för alla jordens folk.
”Världens enande är målet mot vilket en plågad mänsklighet strävar. Nations-byggandet har nått sitt slut. Anarkin inbyggd i statlig suveränitet rör sig mot ett klimax. En värld som växer till mognad måste överge denna fetisch, erkänna att mänskliga relationer utgör en enhet och helhet och en gång för alla upprätta det maskineri som bäst kan förkroppsliga denna dess livs fundamentala princip.”
(Shoghi Effendi, 1936, citat ur ovannämnda skrift.)
Man kan fundera på vilka extraordinära händelser som måste till för att världens nationer på allvar, solidariskt och modigt ska bli villiga att uppge en del av sin nationella suveränitet till förmån för ett spirande världssamfund med fred och global rättvisa som mål. Medan vi grubblar, fruktar och hoppas kan vi måhända som individer sträva efter ett öppet och fördomsfritt sinnelag och aktivt söka utröna villkoren för en hållbar samhällsbyggnad. Fredsfostran och utbildning i världs-medborgarskap är utan tvekan en grundstomme i denna byggnad.
©Maria Melin-Blomqvist 2006