MANNEN
MED GRÄSTUVAN
En berättelse från Japan
I en liten japansk by bodde för länge sen en man kallad
Tomita. Han ägde en liten bondgård som han nätt och
jämt kunde försörja sig på. Även om han
själv var rätt så fattig, hade han ett givmilt och
vänligt hjärta.
En dag när Tomita var ute och vandrade, snubblade han på
en sten och föll nerför en brant sluttning. Han rullade
utför tills ett träd äntligen stoppade hans färd.
Med svårighet reste han sig. Hela kroppen värkte, men han
var inte allvarligt skadad. Till sin förvåning märkte
han, att han höll en tuva med långt gräs i handen.
Förmodligen hade han, utan att tänka, gripit tag i gräset
och därigenom försökt hejda sin våldsamma färd
nedför sluttningen. Nu stod han där med grästuvan i
handen och funderade: Naturligtvis är det här gräset
värdelöst, men säkert har ödet försett mig
med det, så jag ska inte slänga bort det. Och så
vandrade han hemåt.
Efter en stunds vandring kom en gräshoppa och surrade över
hans huvud och ville inte lämna honom ifred. Så förargligt,
tänkte Tomita. Jag ska minsann lära den här gräshoppan
en läxa! Den ska inte störa mig längre! Så han
fångade gräshoppan och band fast den i det långa
gräset och fortsatte. Så kom då grästuvan till
någon användning, tänkte han.
Efter en stycke mötte han en ung kvinna med en liten pojke. När
pojken fick syn på gräshoppan, började han gråta
vilt och ropa åt sin mamma att han ville ha gräshoppan.
Tomita gick fram till de två och sa vänligt: ”Var
inte ledsen min vän, du ska gärna få gräshoppan
av mig. Så han lösgjorde gräshoppan och gav den till
pojken. Modern som ville visa sin tacksamhet gav honom tre apelsiner,
som hon hade med sig. Tomita tackade varmt och fortsatte. Han hade
inte kommit långt, förrän han mötte en handelsresande,
som drog på en kärra med tygbalar. ”Jag tror jag
dör av törst, hjälp mig om du kan!” flämtade
mannen. Inget vatten fanns i närheten, och Tomita som tyckte
synd om den törstande mannen gav bort alla sina apelsiner. Handelsmannen
åt begärligt upp de tre saftiga frukterna, och av tacksamhet
gav han honom en av tygbalarna. Det var ett vackert och ovanligt tyg,
tänkte Tomita, och tog med glädje emot den dyrbara tygbalen
och tackade varmt.
Efter en stund fick Tomita se en ståtlig vagn dragen av en mängd
tjänare. I vagnen satt en vacker prinsessa på väg
hem till sitt hov. Hon betraktade det fagra landskapet, men plötsligt
föll hennes blickar på Tomita och tyget som han bar i sin
famn. ”Å, ett sådant vackert och glänsande
tyg”, utbrast hon, ”skulle du vilja ge det till mig?”
Genast steg Tomita fram och överlämnade mycket höviskt
tygbalen till prinsessan. Vilken ära, tänkte han och kände
sig med ens överväldigad av den oväntade äran.
Prinsessan var överförtjust i det vackra tyget, smekte det
och vände på det och sa sedan till Tomita: ”Det här
är ett sällsamt och värdefullt tyg, och du ska få
en belöning för din gåva. Tag emot det här!”
Hon överlämnade därefter en börs till Tomita,
som förundrat bugade sig och tackade och bugade igen. Börsen
visade sig innehålla en stor summa pengar!
När Tomita kom hem till byn med sina pengar, köpte han en
stor lantegendom. Han styckade upp den och fördelade rättvist
jordlotter till alla de fattiga människorna i byn, så att
alla kunde odla sin egen mark. Med stor glädje och arbetslust
arbetade nu byns invånare med sina egna jordlotter och alla
kunde försörja sig väl. De kom aldrig att glömma
Tomita och historien om grästuvan, som så märkligt
lett till deras egen välfärd. Tomita blev för alltid
en respekterad och omtyckt person, ett levande exempel på hur
man frivilligt och solidariskt kan dela sin rikedom med andra.
"En
människas sanna rikedom är det goda hon har gjort mot sina
medmänniskor."
— Mahatma Gandhi