ATT FRÄMJA DEN POSITIVA IDENTITETEN

Den positiva identiteten är ett begrepp som är grundläggande inom involveringspedagogiken. Den har belysts och utvecklats av den amerikanske psykiatern och pedagogen William Glasser. Hans modell av människan har förklarats i lättlästa böcker i Skandinavien av bl.a. Poul Nissen, Involveringspedagogik, Liber Förlag, 1979, och av Olle Åhs, Bortom bråk och hårt klimat, Runa förlag, 1998. En senare bok av Olle Åhs med titeln Vägen till en inre kompass (Runa förlag, 2004) och med undertiteln ”om fostran för vår tid” går ett stycke djupare och är dessutom lämplig inte bara för lärare utan också för föräldrar som söker vägledning i sin fostrargärning och likaledes i den svåra konsten att besvara barns frågor om livet.

Involveringspedagogiken utgår från människans grundläggande psykiska behov, som alla måste tillgodoses för att ett inre välbefinnande ska möjliggöras. Dessa behov kan kort sammanfattas som vårt behov av en positiv självbild, känsla av samhörighet, upplevelse av sammanhang och struktur i den dagliga tillvaron samt meningsfullhet.
Rent praktiskt innebär involveringspedagogiken tillämpandet av olika samtalstyper i ring – öppna samtal som främst syftar till att skapa en atmosfär av samhörighet, trygghet och ett spontant tankeutbyte i mindre grupp, utvärderingssamtal efter exempelvis ett avslutat studieavsnitt eller en aktivitet, samtal om problem och konflikter – vilket kräver en viss typ av strategier för att leda till hållbara lösningar.
En fjärde samtalstyp rör normer och dygder, där avsikten är att stimulera barnen att utveckla goda egenskaper eller att tillsammans upprätta gemensamma regler.

Barn som får hjälp med att utveckla sin positiva identitet blir harmoniska barn med tydlig förmåga att tackla krissituationer och konflikter på ett rationellt sätt, de har god självkänsla och tar självständiga initiativ; deras förmåga till socialt ansvar ökar liksom förmågan att utveckla djup känslomässig kontakt med människor i omgivningen och att på sikt skapa sig en världsbild med sammanhang och mening. Involveringspedagogiken har visat sig vara en lämplig metod för såväl yngre som äldre barn för att utveckla växande självkänsla och tillit. Självkänslan i sin tur bygger på den egna förmågan att utveckla det bästa inom sig, de goda egenskaperna, de s.k. dygderna.

Att på olika sätt bistå föräldrarna i karaktärsfostran inom skola och barnomsorg är nödvändigt, men att göra detta i ett mångkulturellt samhälle där värderingarna skiftar är ingen lätt uppgift. Det som uppenbarligen är gemensamt i de olika kulturerna är just dygderna, och av den orsaken är det möjligt att arbeta med dessa som grund. Alla föräldrar, oberoende av livsåskådning, är intresserade av att deras barn ska utveckla en god karaktär och social förmåga. Dygder som kan tränas även med mycket små barn är t.ex. artighet, omtanke, aktsamhet, hjälpsamhet, tålamod och ordningssinne. Involveringspedagogiken ger en god ram för denna träning. Olika strategier att stärka dygderna inom barnet har också utvecklats i det globala, karaktärsdanande projekt som går under namnet Virtues project, lanserat av den kanadensiska pedagogen och författaren Linda Kavelin Popov, vars böcker och metoder redan används i ett drygt 80-tal länder. Mer läsning om Virtues Project samt litteraturbeställning finner man på projektets webbsida. www.virtuesproject.com

© Maria Melin-Blomqvist 2006