Värdegrundsförlaget

TAHIRIH – TIDIG PIONJÄR FÖR KVINNLIG EMANICIPATION

 

Runtom i världen i såväl demokratier och diktaturer kämpar kvinnor för ett bättre liv och för mänskliga rättigheter. Osökt går tankarna till länder som Iran där så många framstående och intelligenta kvinnor framträtt, bland dessa nobellpristagaren Shirin Ebadi. Trots påtagligt motstånd i en stat av hårt patriarkaliskt och prästerligt styre, förs kampen för kvinnans frihet envetet vidare. Säkert kunde det vara en källa till inspiration och stolthet för dessa iranska kvinnor att veta att den första kvinna som gav sitt liv för kvinnans frigörelse inte var en västerländsk utan en persisk kvinna, känd under namn som Tahirih (Den rena) och Qurratu’l-Ayn (Ögontröst).

 

Tahirih föddes i en förnäm och välkänd familj i staden Qazvin, i Iran, 1817. Hennes far var en uppsatt religiös domare som gav henne en uppfostran som var utöver det vanliga. Hennes intelligens var lysande och hon betraktades av sin omgivning som ett underbarn. I tidig ålder kunde hon hela Koranen utantill. Faderns dilemma var att hon inte var pojke och kunde kasta glans över hemmet och familjen och en gång ta över hans ämbete. Som 13-åring giftes hon bort med en kusin, en man som senare gjorde allt för att förpesta hennes liv.

 

En vändpunkt i Tahirihs liv var ett besök hos en släkting, hos vilken hon fann några böcker av en viss Shaykh Ahmad. Denne mans läror betraktades som kätterska och det var förenat med stor fara att äga hans böcker, men hon fick efter mycken vädjan ta dem med sig hem och blev snart en övertygad anhängare av Shaykh Ahmad och dennes efterträdare Siyyid Kazim, vilka båda förutsåg den snara återkomsten av den tolfte imamen. Hennes ställningstagande ledde till våldsam opposition både från fadern, maken och svärfadern och hon berövades all respekt och säkerhet och även umgänget med sina tre små barn.

 

Shaykhi-rörelsen skapade en andlig livaktighet och en sökaranda över hela Persien som förfärade och skakade den etablerade religiösa makten. I det profetiska året 1260 i islams tideräkning (1844 e.Kr) leddes de sökande inom den nya rörelsen fram till erkännande av den profetiska gestalt som utlovats framträda. Denne var Báb (vilket betyder ”Porten”) som i sin tur förkunnade den snara ankomsten av den i alla religioner utlovade, Bahá’u’lláh (en titel som betyder”Guds Ljus”). Den nya religionen förordnade jämlikhet mellan män och kvinnor, obligatorisk utbildning, försoning mellan religionerna, harmoni mellan vetenskap och religion samt en symbolisk tolkning av de heliga skrifterna. Dessa läror ansågs kätterska av mullorna.

 

Tahirih blev en av Bábs arton lärjungar och den enda kvinnan bland dessa. Själv fick hon aldrig möta Báb, men fick bevis för hans profetskap genom en märklig dröm. Sedan länge känd för sin skönhet, sin skaldekonst och sin visdom förbluffade hon nu också omvärlden med sitt okuvliga mod, sin handlingskraft och organisationsförmåga. Hon reste till Karbila och senare till Bagdad där hon föreläste offentligt och utmanade prästerskapet med oslagbar argumentation. Hon undervisade och uppmuntrade kvinnor överallt att utbilda sig och resa sig ur förtryckets ok. Hon var den första bland kvinnor i Persien att visa sig obeslöjad, vilket första gången inträffade på en konferens i Badasht 1848, en händelse som upplevdes så chockerande för en del, att de lämnade rörelsen. Samtidigt kom denna konferens att markera den nya lärans frigörelse från islam. Tahirihs symboliska handling förstärkte insikten hos de troende om att en ny dag och en ny religionsepok hade inletts. Bábs lära var nu en självständig religion med nya lagar och med ett budskap avsett för en global tidsålder.

 

Det faktum att Tahirih visade sig obeslöjad, att hon förkunnade en radikalt ny tro och att hennes popularitet och inflytande hela tiden växte, gjorde de religiösa ledarna upphetsade och förbittrade. Klagomålen till regeringen och till hennes familj ledde till husarrester. Men både i perioder av fångenskap och under resor spred hon oförfärat den nya läran och väjde inte heller för att offentligt anklaga de ledande teologerna för dårskaper och blind tro. Tahirihs sista arrest förlades till borgmästarbostaden i Teheran, dit mängder av stadens kvinnor kom för att få undervisning och uppmuntran. Hon fördömde slöjan, månggiftet och alla de orättvisor som hämmat kvinnor under århundraden. Hennes berömmelse hade vid detta lag nått sin höjdpunkt och myndig-heterna fann det nödvändigt att slutgiltigt ingripa. Efter att en regeringsdelegation efter sju överläggningar inte förmått henne att avsvärja sig sin tro, skrev man ut hennes dödsdom och satte henne i strängare förvar.

 

Hon var väl förberedd för sin avrättning efter självvalda dagar av ensamhet, bön och fasta. Fullständigt lugn och värdig, iklädd en snövit silkesklänning och medförandes en silkessjal, bröllopssjalen, fördes hon ut till en trädgård utanför stadsmuren, där hon ströps till döds av en berusad vakt, varpå hon kastades i en grop som fylldes med grus och sten. Året var 1852, två år efter Bábs avrättning i Tabriz. Hennes sista ord till de festande militärerna som beordrats utföra avrättningen har blivit bevingade: ”Ni kan döda mig så snart ni önskar, men ni kan aldrig stoppa kvinnans frigörelse.”

 

Tahirihs och andra bábiers tragiska öde – över 20 000 kom under barbariska former att avrättas – kom mycket snart att uppmärksammas i Europa genom rapporter från orientalister och diplomater i Persien och omskrevs i tidningsartiklar, essäer och böcker. Ett skådespel om Báb av den ryska författaren Isabel Grinevsky uppfördes i bl.a St. Petersburg, London och Paris. Rilke och Tolstoj var några av de författare som intresserade sig för Bábs lära och lovordade den. Tämligen okänd är Tahirih i sitt födelseland Iran, där historieböckerna ännu förtiger hennes liv och gärning.

 

”Den ljuvliga men olycksdrabbade skaldinnans hjältemod är ett av de mest gripande avsnitten i modern historia.”, skrev Lord Curzon, brittisk författare och politiker.

 

Den brittiske orientalisten E.G Browne som forskade i bábi-rörelsen lovordade Tahirih och skrev:

”Framträdandet av en sådan kvinna som Tahirih är i vilket som helst land och i vilken som helst tid ett sällsynt fenomen, men i ett land som Iran ett underverk…om Bábs religion inte hade något annat anspråk på storhet, så vore detta tillräckligt – att det frambragte en hjältinna som Qurratu’l-Ayn.”

 

Tahirih, ”Persiens Jean d’Arc”, betraktas idag av miljoner människor som den verkliga pionjären för kvinnlig emanicipation och som en förebild för kvinnligt mod. Organisationer har bildats i hennes namn, bl.a. The Tahirih Justice Center som arbetar internationellt för kvinnors lagliga rättigheter.

 

©Maria Melin-Blomqvist 2006