Värdegrundsförlaget

OMAR, DEN VANDRANDE POJKEN

 

Omar är en energisk och viljestark pojke på snart nio år. Han bor i världens största stad, Mexico City, huvudstaden i Mexiko i Mellanamerika.

 

Den här dagen är speciell för Omar för han har besökt sin farfar och farmor. Farfar har berättat för honom om djungeln, och när han tar sig hem med tunnelbana och buss ser han bara djungeln framför sig med den rena luften, de jättehöga träden, de märkliga fåglarna och alla vilda och spännande djur. Han drömmer om att få resa dit. Kanske en gång när han blir vuxen…

 

På kvällen slår Omar på teven. Nyhetsprogrammet handlar om djungeln, den sista djungeln i Mexiko. Nu är man på väg att skövla den, precis som man har skövlat alla de andra djunglerna i landet. Han ser hur de höga träden sågas ned och han ser hur djungeln brinner. Han ser djur som flyr i panik. Det får inte vara sant, tänker han. Han gråter av ilska och ropar förtvivlat:

– Mamma, dom förstör min djungel!

 

Någonting måste göras för att rädda den sista djungeln. Han frågar pappa vad han kan göra.

– Skriv till presidenten, säger pappa. Han verkar inte ta Omar riktigt på allvar. Men Omar skriver till presidenten! Han tar tunnelbanan till presidentpalatset och lämnar brevet till en vakt. Han känner sig glad och stolt när det är gjort och tänker: nu får jag nog snart ett svar. Men Omar får inget svar. Han skriver tre brev till, men får ändå inget svar! Omar tjatar på pappa: Varför svarar inte presidenten? Vad ska jag göra nu för att rädda djungeln.

– Du får väl gå dit då, säger han. Nu låter han arg också, trött på allt tjat.

Omar funderar. Det är rätt, tänker han. Jag går till djungeln i södra Mexico och pratar med guvernören där. Guvernören i Tuxtla. Det är säkert han som bestämmer.

 

Tidigt en morgon, innan solen ens gått upp, har Omar packat sin ryggsäck och står påklädd och förberedd att vandra mot djungeln. Han ska bara säga hej till mamma och pappa. Nu börjar de äntligen förstå att det är allvar. Någon måste rädda djungeln.

– Jag går till Lacandon-djungeln i Tuxtla nu. Jag måste rädda min djungel, förstår ni inte det?

– Omar, du går ingenstans! Du hittar inte. Och det är långt – 140 mil!

– Jo, jag går nu! Jag struntar i om det är långt.

 

De grälar en stund. Till sist lovar Omars pappa att följa med honom. Han har hunnit fundera en del och förstår att det som Omar tjatar om är något mycket betydelsefullt. Men först måste han arbeta extra ett par veckor och tjäna ihop pengar till den utrustning som behövs. Det enda de kan göra är att vandra och att göra en riktig protestmarsch! Det betyder många dagars tuff vandring. Omars mamma har börjat engagera sig. Hon tycker att hennes pojke kämpar för något bra så hon hjälper till att sy en fin flagga. På ena sidan syns ett träd, på den andra kan man läsa: Låt oss skydda djungeln!

 

Tidigt en morgon lämnar Omar och hans pappa Mexico City. De får vandra i timtal enbart för att komma ut ur den jättelika, smutsiga staden. Men sen väntar bergen och där är luften ren och lätt att andas. Omar är dödstrött och fötterna värker efter den långa vandringen under en brännande sol. Pappa har fått blåsor på båda fötterna.

 

Den första natten slår de upp sitt lilla röda tält i bergen. Omar tycker det ska bli så mysigt att sova där. Men snart börjar det ösregna, det blir iskallt och de blir stelfrusna och dyblöta. Pappa blir tvungen att linda in Omar i tidningar mitt i natten! På morgonen träffar de en gammal gumma som de kan köpa varm majschoklad av. Sen bär det av igen och allt känns mycket lättare.

 

De vandrar i drygt en vecka. Omar tycker det börjar bli tråkigt och undrar hur många dar det är kvar. Pappa förklarar att vandringen kommer att ta mycket längre tid än vad han trott från början. Och så kommer han med ett dystert besked: pengarna har tagit slut. De borde nog vända om!

 

Trots svårigheter bestämmer de sig för att fortsätta. De tigger mat och ibland blir de också bjudna på mat. Så småningom blir deras vandring känd och människor möter dem i byarna som de passerar. På den tjugofemte dagens vandring väcks Omar av munspelsmusik. Det är pappa som vill fira att Omar fyller nio år! En familj som får veta att Omar fyller år, bjuder hem de två vandrarna på födelsedagsfest. Omar får en fin tårta. Att någon doppar hans ansikte i tårtan gör inte glädjen mindre. Omar är lycklig över att vara bland snälla, glada människor.

 

På väg ut ur byn tittar de in i en restaurang där en teve står på. De ser att höga hus har störtat samman. En jordbävning har inträffat i Mexico City! Sjukhuset där Omars farmor arbetar har raserats! Och telefonledningarna i huvudstaden har till stor del förstörts. Först efter tre oroliga dygn får de med hjälp av några radioamatörer veta att farmor inte var på sjukhuset den dag då jordbävningen ägde rum. Därefter kan de lugnt fortsätta igen.

 

Efter 39 dagars vandring når de staden Tuxtla i södra Mexico. Då har de vandrat i 140 mil! Omar får vänta en hel dag innan han blir insläppt i guvernörens hus. Omar framför sin önskan om att djungeln ska räddas och att man ska stoppa jakten på djungelns vilda djur. Guvernören klappar Omar på huvudet. Han ler och säger inte så mycket. Efteråt förstår Omar att han inte har brytt sig särskilt mycket om hans vädjanden.

 

Omar får i alla fall se och uppleva en riktig djungel. Den ser inte ut precis som han har föreställt sig, men den är ändå fantastisk och underbar. Och luften är så klar och ren!

En tid senare slår Omar och hans far upp sitt lilla röda tält på torget i Mexico City alldeles nedanför presidentens balkong. Omar har bestämt sig för att tala allvar med presidenten. Det måste ändå vara han som bestämmer mest!

 

Omar och hans pappa är redan kända av många människor. De kommer till tältet och håller vakt. Barnen kommer med leksaker och godis, och de marscherar runt torget tillsammans med Omar med hemgjorda flaggor. Men Omar fryser och är hungrig för det mesta. Det är december, den kallaste månaden.

 

Efter fem dagar får Omar verkligen tala med presidenten. Bara några minuter, men han hinner framföra sin vädjan om att presidentet ska se till att landets sista stora djungel blir kvar, så Mexikos barn nu och i framtiden kan glädjas åt den. Presidenten säger att Omar inte ska oroa sig. Snart ska man sluta fälla träd i Lacandon-djungeln.

 

Omar är överlycklig och tror att hans uppdrag har lyckats. Han går som på moln.

När Omar blir lite äldre förstår han att han inte kan lita på de vuxna, och att de stora oljebolagen och skogsbolagen fortsätter att skövla skogarna och förstöra både växt- och djurliv. Han förstår att han inte ensam kan förändra världen. Man måste vara många och alla måste vara lika beslutsamma som han! Och han bestämmer sig för att fortsätta kämpa.

 

Hela berättelsen om Omar Castillo med alla spännande och intressanta detaljer kan man läsa om i bilderboken Rädda min djungel av Monica Zak. Här får man också veta mer om djungelns betydelse för djur, växter och klimat. (Kanske finns boken på skolbiblioteket.) Vill man veta mer om hur det gick med räddandet av djungeln, så kan man läsa reportageboken Det gröna guldet av Monica Zak. Böckerna finns på förlaget Opal.

 

Berättelsen om Omar handlar om en verklig person och en verklig händelse, den är alltså ingen saga. Omar är ett exempel på mod i vår tid. Men Omar är inte bara modig, han har också många andra beundransvärda egenskaper. Vilka?

Varför är Omars pappa en speciellt intressant och ovanlig person? Hur påverkas han av sonens engagemang?

 

Skriv ned dina tankar om Omars vandring och om hans insats för en hotad miljö!

 

 

© Värdegrundsförlaget 2005.

 

Denna berättelse om Omar ingår i läroboken Byggstenar till en bättre värld av Maria Melin-Blomqvist. Referatet är medtaget i boken med tillåtelse av författaren Monica Zac som skrivit boken om Omar Castillo.